Arnes kanotbok.

Första långturen med Kåren.

Hittade en maskinskriven berättelse från den första längre turen jag gjorde med min VKV Kåre.

Detta är min första egna tur där jag har utrustning med mig för mer än en dag. Jag har paddlat en höst och nu på våren -84. Resan går genom Sörmland. Börjar vid Krur-Kalles Kanotcenter söder om Katrineholm och slutar vid Ånhammar. Här följer min dagbok kompletterad med några fakta:

Söndag 13/5

Vinkade hej då till familjen vid kanotcentrets brygga. "Med alla de där grejorna sjunker väl kajaken." "Den ser väldigt liten ut i vattnet." "Hej då."

Det var otroligt att allt fick plats i min lilla kajak. Jag hade provpackat i vardagsrummet för att se att det skulle fungera. På fördäcket hade jag lyckats surra fast en vagn till canadensare med hjulen fastbundna ovanpå.

Jag passerade en badplats och förvånade mig över det stora antal människor som var där. Tydligen åkte många hit för att solbada. Det var väl ändå för kallt i vattnet?

Strax efter badplatsen låg en mängd bojar i räta linjer på vattenytan. Vad tusan är det här? Har det att göra med vattenrening? Musselodling? Fiskenät? Aha det är banor för tävling med kajak.

Vattendraget svängde och delade sig i vikar. Rann runt några öar. Jag hade inte kommit in på mitt första kartblad än och kunde ha missuppfattat det hela. Kommer jag inte längre än såhär?

Morsade på två äldre män i en liten båt. De svarade med butter uppsyn och orden "Det finns motor". Därefter viftade en av dem med armarna som om han paddlade. Aldrig någonstans under min färd lyckades jag få en morsning från andra båtar. Varför? Kanske man får söka förklaringen till sörmlänningens kynne i själva landskapet. "Sörmlänningen står sedan generationer fast med båda fötterna i den sura leran". Nej, någon riktig förklaring hittar jag inte.

Nu paddlade jag in på första kartbladet och såg till höger en skidbacke, Spökbacken, som slutade vid stranden. Tydligen fick skidåkarna sluta sin färd nere på isen.

Forssjö rakt framför mig. Vid Forssjö har kraften i det fallande vattnet utnyttjats i varje fall sedan 1560 då Gustav Wasa ägde de kvarnar som fanns här. Ett annat användningsområde för vattenkraften har varit att driva luftpumparna som pumpar luft in i masugnen. År 1911 lades masugnen ner i Forssjö. Idag ligger en såg på platsen, men vattnets fallhöjd utnyttjas inte mer.

Vid den bästa upptagsplatsen i Forssjö hade någon säkert välmenande kanotledsorganisatör byggt en hög brygga. Jag såg det omöjliga i att försöka ta mig ur sittbrunnen vid bryggan. Dessutom var strömmen stark. Vattnet försvann med ett sus under en bro. Lite vid sidan av den planerade upptagsplatsen låg en planka som det skulle gå att kliva ur på. - Om jag inte halkade. När jag stod upp på plankan halkade jag baklänges och ramlade rakt i kajaken. Där satt jag igen i sittbrunnen men med båda benen på utsidan av kajaken och tittade mig omkring för att se om någon sett mig. Det var det som tur inte. Till slut fick jag i alla fall upp både mig själv och kanoten på land.

Skyltar visade vägen till den tänkta iläggsplatsen. Där var lite för strömt för mig och återigen en omöjlig brygga. Jag tog kanoten på vagnen och tog en promenad i Forssjö. Kände mig lite dragen till att följa Sörmlandsleden ett stycke mot norr till den gamla Mo-källa. Där har vatten runnit fram ur åsen sedan 1600-talet. För några år sedan passerade jag förbi här på Sörmlandsleden. Den gången drack jag ett par liter av det underbart goda vattnet. Nu verkade promenaden ändå lite väl lång även utan packning. I stället gick jag förbi det gamla brukskontoret och uppför backen mot skogen. Förra gången jag var här hade jag tyckt att denna plats var väldigt vacker med sina stora fält av vitsippor. Nu växte fortfarande vitsippor men området hade blivit förbuskat och gav inte alls samma intryck.

En vänlig pojke i 10-årsåldern följde med och visade mig den bästa platsen att lägga i kajaken. Bussigt. Det var lite besvärligt att komma i vattnet även här. En liten brant backe var mellan vattnet och kanoten. I början gick det bra men så tappade jag kajaken som träffade en sten i slutet av backen. Rodret fick sig en smäll och efter det gick kajaken rakt, något den inte gjort tidigare.

Passerade förbi en nöjesplats som låg väldigt vackert. Med strömmen gled jag under ett stort träd som blommande lutade sig ut över vattnet och mängder av insekters vingar gjorde att hela trädet brummade och surrade.

Stannade för kombinerat lunch/fika. Den sanka marken och det svåråtkomliga läget på en halvö gjorde att platsen inte hade avverkats på mycket länge, kanske aldrig. Det började blåsa och de höga gamla lövträdens ännu nakna grenar slamrade mot varandra.

For över Kårtorpssjön i motvind och kom in i ån mot Eriksberg. I en liten öppning mot ån hade någon ordnat ett skärmskydd på vänstra stranden. På andra sidan ån satt en fiskgjuse i en tall. Kanoten skramlade mot botten mellan gamla brofundament. Så småningom kom jag ut på Eriksbergssjön med små korta vågor som slog över kanotens fördäck. Fick lä vid Eriksberg och hittade en upptagsplats. Tog en promenad till slottet som egentligen är en herrgård eftersom ingen kunglighet ägt det. Ungefär 1670 lät riksrådet friherre Erik Karlsson Gyllenstierna bygga om Pinntorp. I samband med ombyggnaden ändrades namnet till det bättre klingande Erichsbärgh, som idag skrivs Eriksberg. Gyllenstierna själv hade ärvt gården. Hans maka, fru Beata von Yxkull levde 10 år efter makens bortgång och gav upphov till sägnerna om Pinntorpafrun som pinade sina underställda. Under 1600-talet, en stormaktstid, skedde en centralisering av makt mot Stockholmsområdet. Maktens människor ägde gårdar i Södermanland och Uppland. Till makten hör prakt och lyx. Om detta vittnar Eriksberg.

Dagens innehavare av herrgården är tydligen vana vid besökare och har skyltar som talar om att parken, i fransk, symmetrisk stil, får besökas till kl 17.00. Jag kom för sent. Då jag vid senare tillfälle promenerat i parken har jag fascinerats av orangeriet, som ger en vemodig känsla av prakt som aldrig kommer åter. I trädgården ska finnas en runsten med följande lydelse: "Han östvart fartyg förde och i Langbardalandet ändade." Vilken han? Den okände soldaten.

Efter besöket på Eriksberg åkte jag genom en översvämmad skog. Åkforsån hade stigit över sina bräddar och visade sig nu som en gata mellan träden. Åkforsån är vacker och spännande. Ibland genom kulturlandskap. På något ställe genom urskog. Vid ett tillfälle fastnade kanoten i en trädstam, som fallit tvärsöver ån. Efter en bro blev jag hindrad i min framfart av en skylt som visade att det nu var dags att ta upp kanoten. Längre fram fanns en dammbyggnad. Jag tog iland vid en väl avpassad brygga och släpade med alla krafter kanoten uppför en brant till vägen. Sen gick man där och traskade med sin kanot på landsvägen och tittade efter lämplig plats att lägga i. Kanotvagnen gnisslade och pep. Det var en ganska lång promenad tyckte jag. Ännu en skylt visade till sist vart jag skulle gå. Jag följde skylten ner mot sjön Yngaren. Här hittade jag det vackra hav av vitsippor jag saknat i en gles lövskog med gamla ekar. Funderade ett tag på att slå läger här men tog i stället ut kompassriktning mot vad som på kartan verkade vara en bra tältplats på Åkerö. Vinden hade avtagit till stor del men jag förstod att jag skulle få vågor så jag surrade kanotvagnen extra noga och satte i kanoten vid åmynningen. Straxt efter att jag kommit ur Åkforsån var vågorna värst. De slog emot kanotvagnen och stänkte iskallt vatten i mitt ansikte. När jag kom ut på Yngaren såg avståndet litet ut men det var bra att ha kompasskurs. Under tiden jag paddlade över Yngaren gick solen ned bakom mig och fullmånen framför mig framträdde allt starkare mot den mörknande himlen. Tältplatsen var idealisk. En udde med sjöutsikt åt tre håll. På en liten ö rakt framför tältöppningen bråkade en mås med en fiskgjuse. När jag kommit i ordning sitter jag i tältet mitt i natten och dricker choklad och käkar mackor. Fullmånens intensiva sken lägger silverglimmer över vattnet.

Måndag.

Yngaren som en spegel. Solen lyser. Paddlar förbi Åkerö herrgård, som byggdes i mitten av 1700-talet av greven Carl Gustav Tessin. Efter att bland annat ha arbetat som diplomat i Paris föll han i onåd hos hovet drog sig tillbaka till Åkerö med sin tavelsamling. Jag letar efter utloppet i Skräddartorpsån. Här strömmar vattnet förbi en ö. Det är ingen märkvärdig ström men det märks att vattnet faller och det känns lustigt att paddla.

Vrena dyker upp framför mig efter ett tag. Ser en liten sandstrand där samhället börjar men missförstår kartan och paddlar vidare. Känner hur strömmen börjar gripa kajaken. Vänder snabbt innan jag åker in i forsen. Då marginalerna var stora blev jag inte nämnvärt rädd men kände i alla fall en stund vattnets stora kraft. Tog mig tillbaka till sandstranden och så gnisslade jag igenom Vrena. Skämdes lite över det oväsen mitt ekipage förde. Kände mig som ett hinder i trafiken. Men alla är vänliga här. Blev stående på flera ställen i samhället för att prata med folk. Minns särskilt en man som presenterade sig som Vrenas hamnfogde.

När jag lagt i kanoten paddlar jag utan att något särskilt händer över sjön Långhalsens fjärdar och vikar. Ligger och flyter och ser skönheten vid Tärnö. Stör en fiskare i Mälsundet. Får ont i baken av allt sittande och måste ur kanoten vid Sätra ö. Solen börjar gå ner och jag vill snabbt hitta en bra tältplats. Går iland på en liten ö men flyttar efter protester från ett par canadagäss. Slår upp tältet på en ö i närheten. När tältet är uppe och stormköket igång börjar canadagässen låta igen men denna gång sitter jag kvar och undrar varför gässen kommer hit och kacklar. Många timmar senare ser jag boet med 3 ägg alldeles bredvid tältet. Alltså bör man sitta på en plats i 20 minuter innan man slår läger för gott. Känslan med den fina lägerplatsen blev förstörd. En gök sätter sig i ett träd rakt ovanför mig och hoar. Västergök är bästergök. Östergök är tröstergök. Södergök är dödergök. Norrgök är torrgök. Vad betyder det när göken är rakt upp?

Idag måste det vara tisdag.

När dagsljuset började förnimmas skyndade jag mig från ön fortfarande skamsen för canadagässens förstörda ägg. Med 5 knäckebrödskivor i bröstfickan gled jag ut i Torpfjärden. I gryningen lade jag till vid foten av Klevaberget. Berget sluttar brant ner mot vattnet. Kände mig faktiskt liten där vid bergets fot. Tog ut riktningen mot Husbyån. Innan jag åkte in i ån åt jag frukost på en berghäll. Då kom regnet. Där sitter jag tyst och mumsar min frukost då ett prassel hörs bland träden. Jag ser inte vad som prasslar men kan avgöra att kommer från cirka 10 meters håll inne bland träd och buskar. Jag skramlar lite med kastrullen men det prasslar ogenerat vidare. Vad tusan kan det vara? En människa i skogen den här tiden på dygnet? Då ser jag en brun päls. Ser ut som en jättestor igelkott. När jag ätit färdigt slutade det regna. Jag paddlade för säkerhets skull i hel regnmundering uppför Husbyån. Det kunde inte bli så snabbt för risken att bli svett. Strömmen var ganska stark. Men det var roligt att sakta, meter för meter långsamt ta sig runt krök efter krök. Vid Husbygård tog jag iland och gick en sväng för att titta på kungshögen. Namnet Husby visar att här har en kung haft sitt hus. Kungarna hade flera sådana gårdar och åkte med sitt följe runt och åt och drack upp det överflöd som fanns vid var och en. Kungshögen är en begravningsplats av samma typ som Uppsala högar och är antagligen från 600-talet. Klockan i herrgården slog 7 och några brådskande människor började rumstera vid ladan på gården.

Jag paddlade vidare till dess jag blev trött i rumpan. Gick iland och såg i skogen gamla spår efter bäver. Fällda träd. Gnagmärken och spånor som efter stämjärn. När jag satt mig i kanoten igen passerade jag en liten samling nybarkade vita kvistar på stranden - bäverns matplats. Här lever bäver nu! Trodde mig också på ett par ställen se kanor ner i vattnet som är avslutningar på stigar till bäverns avverkningsplatser. Sedan syntes spår av bäver hela vägen till Lidsjön. Har just tvättat mig. Torkar grejorna efter regnet och skriver. Klockan är 10, snart dags att sätta upp tältet och vila.....

Jaha, nu har jag satt upp tältet och får tid att plocka fram anteckningsboken igen. Jag hade tänkt rasta någonstans vid Stora - och Lilla holmen. Dit var det lagom långt, tyckte jag. På håll såg jag en fin tältplats. Men när jag kom i närheten flög en fiskgjuse upp från en tallkrona och började pipa. Så det var bara att paddla vidare till dess nästa fina ställe dök upp. När jag ätit och satt och drack kaffe tittade jag på kartan och märkte att det ju inte var långt till Sibro och sedan är man i Båven!

Paddlade genom en trång gång i vassen - fick ibland inte plats för padden. En trädstam låg i vägen straxt under ytan. Jag har lärt mig nu att ta full fart mot sådana hinder så brukar kanoten hoppa över. Gången i vassen krökte ibland så tvärt att det var besvärligt att svänga. Det var strömt också. När jag kom fram till Sibro stod där ett plakat på den idealiska upptagsplatsen. "Kanotister! Området på denna sida ån är privat mark. Ta upp kanoten på andra sidan eller kör förbi strömmen och lyft över cementröret." Förbi strömmen vågade jag inte åka. Det fanns ingen plats på andra sidan ån där jag skulle orka dra upp kajaken. Jag körde in kanoten på ett grunt vatten en bit nerströms, drog upp den och gick för att se hur strömmen såg ut från andra sidan. Det blev en ganska lång promenad. Den visade att det inte gick att lyfta upp kanoten om jag nu klarade strömmen. Så det var bara att åka tillbaka. Riktigt sportigt kändes det att ha strömmen med sig. För andra gången skrämde jag en svan som ruvade på ägg. Vad ruvar en svan annars på? - hemligheter? Man får underhålla sig själv med sina egna tankar. Till slut hittade jag en bra plats att ta upp kanoten på vägen. Promenaden hade visat ett lämpligt ställe att lägga i. En kvinna jag träffade på vägen berättade att hon brukade paddla canadensare i Båven. "Väldigt vackert", sa hon.

Båven har inte så många hus vid sina stränder. Anledningen sägs vara att stora gods ägt marken i anslutning till sjön. Naturen varierar runt sjön. Grunda vassrika vikar. Halvt igenvuxna hagmarker. Höga berg. Stora barrskogar. Lövskogar med stora, gamla ekar. Nästan överallt det rena och klara vattnet. Olikheten gör att många olika fågelarter trivs och häckar här. Särskilt i områden med gammal lövskog är artrikedomen hög. Hagmark som slutat betas kommer att under en tid innan gräsen tar över översvämmas av blomprakt. Så är ofta fallet vid Båven just nu.

På sina håll är sjön också väldigt djup. Största djupet är 48 meter, i Aspöfjärden. Sitt namn har Båven fått av sin bågform. Arealen är 68 kvadratkilometer. Det sägs att Båven har lika många öar som året har dagar men det är en överdrift.

Berggrunden under de sörmländska stövlarna bildades för 2000 millioner år sedan. De från början höga bergen nöttes så småningom ner till en slätt. Slätten sprack sönder i block vilka förskjutits i förhållande till varandra. Sprickorna mellan blocken slets mest vid istiderna och är idag dalgångar eller vikar i Båven. På många håll runt Båven går berget i dagen vilket visar att landet varit under vatten. Grus och morän har sköljts bort. Klapperstensfält visar att här har havsytan dragit sig tillbaka. Vågorna har dragit med sig allt utom stora stenar. Vid slutet av stenåldern var Båven ännu en havsvik. På några håll runt Båven höjes sig kalkklippor över omgivningen. Vid Årdala kyrka så högt som 15 meter. Varför har inte isen malt sönder den porösa kalken till mjöl? Runtomkring finns hårdare berg som inte stått emot. Kan det vara så att kalken nöts till en rund form medan bergen omkring krossas och spricker sönder? När isen glidit över bergen har framsida/södersidan slipats till en mjuk form medan baksidan/norrsidan utsatts för brytande kraft, urplockningen. En kraft som haft större effekt. Den mjukare kalken anpassar sig lättare efter isen och urplockningen blir mindre. I och för sig har jag aldrig förstått att isen skulle ha rört sig över landet när den smälte. Is smälter ner och inte åt sidan.

Nåväl. Området runt Båven ger fortfarande en vision av vildmark mitt i Sörmland. Där finns gott om rådjur och älg. Ett fast bestånd av dovhjort. Spår av bäver på stranden. Fiskgjuse och storlom är de fåglar som märks mest när man färdas på vattnet. I Båven finns världens tätaste bestånd av fiskgjuse. Tyvärr är stammen på nedgång. Fåglarna blir ofta störda under häckningen av oförståndiga människor som njuter av naturens ro och skönhet. Eftersom fiskgjusen går tillbaka över hela vår jord är situationen i Båven ännu mer allvarlig En verkningsfull åtgärd vore att förbjuda ytterligare fritidsbebyggelse runt sjön och att se till så att inga arrangemang ordnas för att dra dit fler människor. När jag renskriver det här ser jag en tidningsartikel att 1983 varit ett mer positivt år för fiskgjusarna. Hoppas att trenden håller i sig.

Storlommen för en lika hård kamp mot människorna. Mindre än vart tredje lompar som häckar i sjön får en 〈1〉 unge. Boet läggs strax ovanför vattenytan. En motorbåt som ger höga svall kan skölja bort äggen. Ett storlompar med en kläckt unge och ett ägg i boet överger mycket lätt ägget om de blir skrämda.

Mycket mer positiv ser utvecklingen ut för Sveriges största insjöfisk, malen, som ökar i antal. Längre norrut än såhär finns det ingen mal. Under en värmeperiod efter istiden kom malen hit. När utloppet till havsviken stängdes av landhöjningen blev malen kvar i Båven. Vid sekelskiftet fångades en 60 kilos bjässe i sjön. Men malen lär kunna bli större ändå. år 1671 fångades en 3.6 meter lång mal i Eskilstunaån. Den kan ha vägt bortåt 80 kilo. Jag trodde att malen åt det som andra fiskar ratat i bottenslammet. Där har jag fel. Den är en rovfisk som faktiskt någon gång kan ta en andunge eller sork. På dagen ligger den undangömd. På natten jagar den i grunt vatten. Från munnen går det ut sex spröt. Under maj-juni sker leken. I en grop som hannen grävt lägger honan 100 000 - 500 000 ägg. Hanen vaktar sedan gropen tills ynglen kläcks och ve den fisk, dykande fågel eller badande människa som kommer nära. Någon allvarlig skada kan väl inte en mal åstadkomma en människa men när den vaktar rommen förlorar den allt sinne för proportioner. Den här fisken har verkligen fascinerat mig. Någonstans i mitt huvud finns historien om malen som var så stor att den för att mätta sin hunger gick upp på land på nätterna för att sätta i sig smågrisar.

Numera finns mal främst i de västra delarna av Båven. Det förekommer numer inget yrkesfiske i sjön och fritidsfisket är inte så hårt. Detta kanske gör att utrymmet ökar för en rovfisk som malen. Moderna vattenreningsverk kan också göra sitt till. Vattenkvalitén är så bra fortfarande att några som bor nära sjön tar sitt dricksvatten direkt därifrån. Naturligtvis är vattnet sämre i de delar av Båven som ligger nära tätorterna. Faktum är att Skebokvarn släpper ut mer föroreningar trots att Sparreholm har nästan 4 gånger fler människor. Detta på grund av sämre vattenrening.

〈Tillägg 20170128 Malen är fridlyst. Jag har uppmärksammat att någon försökt sätta ut mal i Eskilstunaån eftersom jag sett död småmal i ån.〉

Båvenområdet är från många synpunkter vart att bevara. Så finns där ett konkurrerande intresse från det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen har deltagit i en inventering av kanotleder i Sörmland. Båven är en viktig del i ett system av kanotleder anser man. Förslag till hur lederna ska iordningställas har upprättats. Arbetet blir ett beredskapsarbete. Att iordningställa en led innebär att många människor får möjlighet till rekreation. Också människor som inte är vana vid naturen. Ju mer tillrättalagd naturen blir med skärmskydd och eldstäder desto skräpigare blir det. Mer störande och mer slitage. Jag vet inte vilka åtgärder som blir aktuella för Båven men att dra många människor till ett känsligt naturområde kan aldrig vara bra. I en förlängning kan jag till och med se den åverkan som detta åstadkommer som ett argument i debatten om allemansrättens vara eller inte vara. Beredskapsarbeten behövs men det saknas inte arbetsuppgifter i Båvenområdet. Den hagmark som slutat betas växer snart igen. Genom ett mindre omväxlande av jorden blir landskapet mer enahanda. Det finns värden i det gamla kulturlandskpets utseende som är värda att bevara. Kanske kan det bli beredskapsarbeten av detta.

När jag väl fått kanot i Båven åkte jag till den närmaste ö jag såg. Den heter Landholmen. Efter att ha ätit gick jag runt ön. Det tar 10 minuter om man går riktigt långsamt. Såg ett övergivet rede efter canadagås samt ett där honan låg på ägg. Såg visserligen bara huvudet på henne men det räckte för att jag skulle förstå hur det låg till. Nu sitter jag på min kanotstol och skriver. Det känns som om stolen gungar. Armarna från strax nedanför armbågarna är alldeles röda av sol. Jag undrar hur jag ser ut i ansiktet. Cigaretterna är slut. Vattnet är snart slut. På kartan har jag noterat att det finns en handelsbod på västra sidan sjön. Jag ska köpa frukt. Helst gröna äpplen. Saltgurka längtar jag också efter. Mjuk frasig småfranska med riktigt smör och ost. Sån här mat 〈frystorkat〉 är tråkig i längden. Chili con carne skulle man lätt kunna laga. Hur mycket pengar har jag? 30 kronor och 30 öre kan jag använda. Jag måste ha 3 kronor kvar att ringa hem för.

Onsdag

Vaknade tidigt utsövd. Lämnade ön tidigt. Passerade gässen som kacklande lämnade redet ett slag. Det hade regnat i går kväll och kanske i natt. Jag färdades över vattnet tillbaka mot Sibro för att titta på ett flyttblock, "Spikstenen". Regnet hängde i luften. Solen trängde sig igenom en kort stund och lade en bondgård i en stråle soldis. Jag hade ändrat mig och tagit vatten direkt ur sjön i stället för att vänta på att handelsboden öppnade. Efter att ha sett Spikstenen blåste jag med vinden i ryggen norrut. Såg en canadagås som lugnt simmade nedanför ett fiskgjusbo medan fiskgjusen gjorde upprepade störtdykningar mot gåsen. Blåste in i viken väster om Vibyholm. Vibyholm lät Gustav II Adolf bygga åt sin mor. När det storstilade slottet var färdigt hade tyvärr modern avlidit. Nu fanns inte mer den som byggnaden var ämnad åt. Slottet blev endast en vacker kuliss utan inredning. I slutet av 1700-talet räddades det från totalt förfall. Allt utom första våningen 〈6 meter hög〉 revs. Ett golv fick dela av byggnaden i två våningar och så är det än i dag.

På kartan finns det en brygga innanför vassen i den vik jag befann mig. Där skulle man sedan kunna komma till en väg till Årdala kyrka. Såg en öppning i vassen men åkte aldrig dit för att titta. Regnet hängde fortfarande i luften. Det blåste hårt. Min ambition att se kyrkan blåste bort. I stället åkte jag till en vik i lä på Djurön och åt ett rejält mål mat för andra gången i dag. Tvättade mig och tog en promenad. En buske skruvade fram sina nya blad på ett fascinerande sätt. Hassel? När jag gick förbi träd med färska ljusgröna blad kunde jag inte låta bli att ta på dem smeksamt, leende.

Någon meter från där jag ätit och tvättat mig låg en stor sten. När jag började promenaden såg jag ett stort ingångshål under stenen. Fram till hålet ledde en väl upptrampad gång. Säkert ett grävlingsgryt.

Så drog jag igen kapellet ordentligt när jag åkte österut. Länge hade jag skydd av Djurön men när jag på grund av vass inte kunde ta mig bakom Fyrsten för att få lä så fick jag hela sjön på mig från Sibro. Jag vågade inte åka så långt ut utan följde stranden. Vid sista delen av Fyrsten stupade bergssidan rakt ner i vattnet. Här studsade vågorna tillbaka. I stället för regelbundna vågor reste sig plötsligt överallt vågtoppar som ändrade läge hit och dit på ett överrumplande sätt. Fortsatte till Kärringön och gidk sen rakt över sjön mot höga berg för att få lä. När jag kommit halvvägs bröt solen fram. Jag hade blivit våt av vågorna och torkade kläder och åt ännu en gång vid bergets fot. Sedan paddlade jag i lä i stort sätt hela vägen till Tova bråte. Där svängde jag in i en vik för att lätta på ändan. Vilket paradis. Men lätta på ändan gick inte här inte. Två lommar började föra oväsen. Var de kom ifrån såg jag aldrig. När jag fått ena benet ur kanoten var det bara att ge upp och ge sig av. Fikade på Fiön. I en nära nog omöjlig motvind paddlade jag sedan mot sydost. Det var inte alltid möjligt att gå i lä utan tvärtom tvingades jag ofta paddla i värsta blåsten för att ta hänsyn till de många fiskgjusbona. Ibland stod kanoten nästan still trots att jag tog i så mycket jag kunde. I Utnorsviken lade jag mig på en berghäll och vilade. Vilken överraskning jag fick när jag lättade på kapellet och där sitter en jättestor spindel. Tur att det inte är tid för badbyxor än. Sen åkte jag förbi Torsön och såg ut en bra tältplats. Tog mig till Laganäsön för att fotografera. även här i Båven finns bäver. Jag har läst en väldigt bra bok om bäver. Den heter "Bäverland" och är skriven av Carl Fries. Där berättas bland annat lite om föreställningarna om bäver förr i tiden I en akademisk avhandling av Johan Biurberg, Uppsala 1687 kan man läsa att bäversvansen är en fisk. Däggdjur har hår - päls. Det hade sina sidor att ha en svans som är fisk. Fiskar dör då de ligger länge på land. Bävern måste alltså för det mesta ha sin svans i vattnet. Bäverhyddan har avbildats som ett knuttimrat hus i tre våningar. De många våningarna behövs för att bävern alltid skulle kunna sova med svansen i vattnet oavsett hur vattenståndet ändras. Frågan hur bävern kunde transportera timmer till stranden löstes på följande sätt: Bävern tar en gammal bäverhona som han lägger på rygg. Hon får hålla upp sina ben och mellan dessa travas virket. Så drar bävern hela lasset till stranden med ett stadigt tag i bäverhonans tänder. Detta är förklaringen till att gamla bäverhonor är nästan hårlösa på ryggen Carl Fries skriver vidare att det faktum att bävern betraktades som fisk gjorde att den kunde förtäras under fastan då ju allt kött var förbjudet i katolska Sverige. Bäversvans är en delikatess som välkomnades varmt. Hade man ingen bäver kunde man nöja sig med utter eller i värsta fall grävling, vilka också var vattendjur.

Min tältplats här på Torsön är fin. Fågelsången är intensiv. Jag är längre norrut än jag kan föreställa mig. Det är motvinden. Upptäcker att min känsla för väderstrecken är borta. Jag tycker det är bra gjort av mig att hitta och att hålla rätt sida upp på kanoten. I morgon blir det norrut mot Stjärnhov, med första anhalt Klubba kyrka.

Torsdag

Gick länge och skrotade på ön. Var ute i sjön med kanoten och hämtade friskt vatten utan smådjur. Siktade så småningom in kanoten mot ön Klubben och lämnade Torsön vid 11-tiden. Den bergiga sydspetsen av Klubben är full av sprickor. Just här visas skarven mellan två större bergblock. En av sprickorna har vidgats till en grotta som går mer än 6 meter in i berget. Taket i grottan har skjutits upp mot väst-sydväst. Grottan såg magnifik ut. I grottan och sprickorna runtomkring syntes verkligen att berget rört sig. Tyvärr kom jag inte så långt in i grottan som var för smal. Någon hade eldat mot klippan i öppningen. Som tur var utan att berget spruckit.

Letade mig upp mot Natängsån, som bara är en öppning i vassen lagom stor för en dubbelpaddel. Natängsån leder från Båven till Naten. Det var en trevligt slingrande å. På ett ställe krökte den så kraftigt att där bildats en halvö. Där tog jag iland för att fika. Här hördes ljudet av bilar som åkte förbi på andra sidan av en tät vegetationsridå. Plötsligt hördes det taktfasta dunkandet av en tändkulemotor och efter en stund kom en liten ruffad träbåt, som det verkade i hisklig fart, mellan sandbankarna i den trånga, grunda och slingriga ån.

Väl ute i Naten höll jag mot höger förbi en båtbrygga och fortsatte i några krokar in i Stjärnhov. Trodde ett slag att det inte skulle gå att åka längre utan att gatan i vassen skulle sluta på någon villatomt. Den fortsatte. Förbi några båtar. Det började bli motström och grunt. Jag gick lite djupare än en canadensare eftersom jag har rodret under botten. Det fanns ingen plats där det var lämpligt att ta sig i land. Med en lätt ansträngning tog jag mig uppför en liten ström. Efter en krök mötte en något värre miniatyrfors. Nu hade jag fått upp lite självförtroende och satsade rakt upp där det djupast ut. Dubbelpaddeln fick inte fäste i vattnet utan slog i botten men det gick bra ändå. Skulle det gå att paddla rakt igenom Stjärnhov? Då tornar en kvarn upp sig framför med damm och allt. Där till höger om kvarnen går en äng ända ner i vattnet. Jag paddlade på lite extra och kanade en bit upp på gräset. Gick runt lite och tittade ut en plats att lägga i. Utanför ett litet rött hus med vita knutar satt en vänlig dam och åt lunch. Huset verkade vara byggt i samband med kvarnen. Det gjorde inget att jag trampade runt utanför huset för hon ägde inte marken och här brukar kanotisterna dra fram. De första kom förbi valborgsmässohelgen men sen hade ingen kanotist synts till. Den vänliga kvinnan uppmärksammade mig på att om jag lade i kanoten på andra sidan kvarnen så kunde jag bara paddla 200 meter till en fördämning.

Jag gick på den smala vägen mellan dammen och järnvägen där Statens Järnvägar var 10:de minut fraktade ett tomt frakttåg i endera riktningen med 110km/tim. Med stor möda lade jag i kanoten alldeles vid sidan om dammen bland vassa stenar och skräp. För sent såg jag en bättre plats på andra sidan ån. Det skulle ha gått att ta sig över fördämningen. För att förbereda mig på en längre tid i kanoten kissade jag före avgång. Då inföll den 10:de minuten men den här gången kom ett persontåg. Jag är tillräckligt barnslig för att tycka att situationen var komisk.

Ån korsade sedan under järnvägen. En bit upp från stranden syntes något som såg ut som grottor men nu hade tanken dykt upp i mitt huvud att det kunde vara bra att vara hemma i kväll. Dessutom hade jag just kommit till rätta i kajaken. Därför blev det inte av att titta efter om det verkligen var grottor. Passerade Kyrksjön där Solbacka kursgård visar sig som en otidsenlig vårdinrättning på andra stranden. Jättnaån som följde var lite tråkig utom då jag såg stranden genom vassen. Västra stranden var vacker. Där fikade jag men tittade mig hela tiden oroligt omkring då det såg ut att vara betesmark. Just de dagarna släpptes korna - och tjurarna ut för första gången på året. För att komma ut ur Jättnaån tvingades jag satsa över en vassbråte. Ett knippe vass fastnade i rodret men lossnade då jag backade kraftigt.

När jag paddlade över Misteln tänkte jag på att det på många ställen finns fina platser att lägga till vid för att njuta av att bara vara. Är det egentligen nödvändigt att åka så långt bort på semestern? Eller är det kanske så att varje badklippa är upptagen under vackra sommardagar?

Innan jag åkte in i ån mot sjön Dunkern och Ånhammar hörde jag ett välkänt pip från ett fiskgjusbo. Ett ståtligt bygge i en talltopp. Jag höll avståndet och fågeln lättade aldrig.

Ån mellan Misteln och Dunkern är omväxlande och vacker. Gick iland vid de fina ekbackarna vid Ånhammar. Namnet Ånhammar visar att här funnits en hammare för framställning av smidbart järn. Järnet i tackor kom direkt från någon masugn där det smälts fram ur malmen. Här värmdes och hamrades järnet för att befria det från en del kol. Järnet blev mjukare, segare och gick sen att smida.

Efter att ha ringt hem och promenerat runt ett slag blev jag upp-plockad på andra sidan sågen. På vägen hem passerade vi Kammarstenen nära Ånhammar. Det är ett klippblock som spruckit och fått gångar hit och dit.

Så var den resan slut. Dags att tänka på nästa.

Till den här texten borde det finnas någon källförteckning men den saknas tyvärr. Den som känner igen något som hen själv skrivit får helt enkelt känna sig hedrad bara.

Berättelse 1

Tidigt på våren samma år som jag gjorde resan från Katrineholm till Ånhammar var jag med om en tur jag aldrig glömmer. Det var fortfarande is på sjöarna men Eskilstunaån var isfri. Solen sken när jag la i kajaken vid en träbro vid Biby inte långt från Hjälmaren.

Jag paddlade väldigt försiktigt mot Hjälmaren. Egentligen är det inte alls lämpligt att paddla i så kallt vatten. Den kajak jag har är av typen med stor sittbrunn, vilket gör att jag ramlar ur om jag slår runt. Men det var så länge sen jag fick paddla sist så jag kunde inte motstå frestelsen en så har fin dag.

På många ställen där det inte strömmade låg isen kvar, tjock nog att gå på. Vid en isbelagd vik åkte jag helt nära iskanten. På ett ställe var isen metertjock och kanoten gled över runda buktande isformer som hade slipats av det strömmande vattnet.

Det fanns många knipor i ån. När jag kom för nära lyfte de och flög med pipande vingslag till andra sidan ån.

Ute i Hjälmaren gick det inte att komma så långt på grund av isen. Här var iskanten tunn men längre ut på sjön satt vintermetare. Vid en annan del av iskanten stod 5 hägrar blickstilla och såg ut att sova. Här hördes inga andra ljud än smällar från isen och ett klirrande ljud när kanoten gled över små isstavar som lossnat från isen. Jag följde iskanten bort mot en stor sten delvis övertäckt av is på ett fantastiskt sätt. Då jag kom nära lade jag kanoten stilla och tittade på hur solen bröt sina strålar genom isen. Från den grå iskanten hördes ett obeskrivligt ljud som måste bildas av att isen smälte. Kylan från det kalla vattnet trängde upp igenom kajaken och jag bestämde för att paddla tillbaka. Försökte bryta mig igenom en millimetertjock ishinna på några meters bredd men det gick inte och jag fick paddla runt stenen i stället. På vägen tillbaka såg jag alldeles där ån börjar 2 hägrar klumpigt uppflugna i ett stort träd. Jag tror inte att jag gör om den här resan men jag önskar den inte ogjord.

Berättelse 2

En annan kort men rolig tur gjorde jag i Mälaren. Det blåste hårt från norr. Från Sundbyholm paddlade jag norrut mot Västerås i skydd av öar. Lite mer än halvvägs till Västerås vände jag och lät mig föras av vågorna tillbaka. Nu undvek jag öarna och fick på det sättet större och större dyningar som snabbt tryckte kanoten framåt. Om man paddlar på lite går det att placera kanoten i nerförsbacken på vågen. Den hastighet man får är omöjlig att komma upp i bara genom att paddla. Vattnet har stor kraft framåt och kan få kanoten att svänga runt om man inte passar hela tiden med rodret. Aktern känns väldigt lätt och vill gärna komma först. När man är nära att svänga runt går det att bromsa genom att lägga ena paddelbladet lite snett på vattenytan och styra kraftigt med rodret åt andra hållet. Det blir en kraftig bromsning och skummet yr om paddeln. Det här är enormt roligt om vågorna är tillräckligt höga.

Berättelse 3

Jag har också provat att paddla i havet vid Gotlands västkust. När det blåser hårt är det inte att rekommendera men det är bra att se var gränsen går, vilket jag fick reda på en dag när kottarna blåste ner ur träden. I den lilla hamnen vid fiskeläget var det helt lugnt. Det gick bra att paddla utanför hamnen också men vågorna var ganska stora och skrämde mig till att hålla mig nära stranden. Här är det långgrunt och trots att jag hade 150 meter till stranden kom jag in i ett område där vågorna bröt. Med fören i stort sett mot vågorna fick jag försöka ta mig långsamt sidledes. Plötsligt kom en våg som bröt så mycket att skummet gick över hela kajaken och över kapellet i höjd med armbågarna Vatten slog in på bröstet och ner i mitt knä samtidigt som vågen slog mig bakåt. Och så kom nästa våg. Mer vatten i knät. Den här gången var jag nära att tappa balansen av slaget från vågen och var tvungen att stötta med paddeln mot vattenytan. Snabbt tog jag mej tillbaka till den skyddande hamnen. Genomvåt. Det hade gått att paddla i och för sig om jag hållit mej längre ut och undvikit ställen där vågorna bryter. För långt ut går nog inte heller. Där är nog vågorna större. Det bästa är att hålla sig på land en sån dag.

Om man går tillräckligt långt ut från Gotland hittar man långa dyningar även om det är nästan stilla vid stranden. Kompass är bra att ha då dimman kan komma närsomhelst. Det börjar ryka lite vid strandkanten en varm sommardag och efter en halvtimme är sikten 10 meter. även en vacker dag håller jag utkik på molnen. Det händer att ett åskväder snabbt passerar. Åskvädren följer stranden men då vill jag vara iland.

Det är fint att paddla nära klinten 〈det branta strandberget〉 och titta på botten under. Vattnets skiftningar. Sandstränder. Kalkstensklippor. Tång och småfisk. Vackra fiskelägen.

Berättelse 4

Jan-Erik och jag gjorde en tur efter östersjökusten från Arkösund till Oskarshamn. Sista dagen var faktiskt den roligaste. Vi började med att åka vilse i Misterhults skärgård. Det kom en fin mild vind från nordost och för att undvika att åka vilse igen gick vi utanför alla öarna. Nästan utan att paddla förde vind och stora mjuka dyningar oss snabbt framåt förbi kärnkraftverket. Här var det grunt trots att det var långt till land. Plötsligt ropar Jan-Erik en varning och snett framför mig hör jag ett dånande brus då vågorna bryter över ett grund alldeles i ytan.

Vi steg iland på en liten ö och tog reda på var vi var med hjälp av riktningen till kärnkraftverket. Sen la vi ut riktningen mot Oskarshamn och tog sikte på två knapps synbara streck vid horisonten. När vi paddlat ett tag dök plötsligt ena änden av en stock upp ur en våg framför oss som om någon sköt på den underifrån. Sen försvann den ett tag för att därefter dyka upp igen. Vågrörelsen fick den tydligen att bete sig så. Till slut kom vi fram till Oskarshamn. Det fina med den här dagen var den gynnsamma vinden och vågorna som förde oss snabbt framåt. Blå Jungfrun som verkligt blå blev större och större. Den fina solnedgången och och kanske också att det var sista dagen på en paddling som var lite för mycket av "bara sitta och paddla".

Historien om reparationen

Min canadensare hade fått en liten skada. I mina gömmor fann jag en burk gelcoat. En slags färgad smet som är bra för trasiga canadensare. Till burken hörde också en liten plastflaska med härdare som skulle få smeten att bli hård som en canadensare. Bruksanvisningen på burken var delvis oläslig men där framgick att innehållets sista förbrukningsdag passerats med ett halvår. Efter att ha lagt kanoten på gräsmattan bakom huset, slipat skadan och sköljt av den med ren aceton var det dags att ta itu med den skumma burken. Hällde lite smet i locket. En droppe härdare och så stelnade det ögonblickligen. Efter några försök hade jag fyllt igen fördjupningen i locket men canadensaren hade fortfarande sitt hål. Mängden härdare blev hela tiden för stor. Jag droppade ett par droppar rakt ner i burken. Inget hände. Fortfarande som en soppa. Några droppar till - soppa - tiden går - droppar - tiden går - soppa - tiden går - droppar - röker e cigarett - soppa - droppar - pratar med granne - droppar - soppa - funderar - väntar. Och så plötsligt så har burken lurat mej. Innehållet förvandlas soppagrötgele. Vad gör man för att få reaktionen att vända eller gå långsammare, Jag hällde på resten av aceteonen och rörde om. Det verkade inte fungera. Klumpar i aceton. Tittade begrundande ner i burken när jag såg en liten bubbla stiga mot ytan. En bubbla till. En till. En till en till en till bubbel bubbel. Det började väsa om burken och när jag tog i den brände jag mig nästan. Något höll på att hända. En brand? En explosion? På med locket. Burken i handen. Ett kast ut mot gräsmattan. Locket hoppade av och röd plast stänkte ut och färgade gräsmattan vid nedslagsplatsen. När jag gick dit för att titta såg jag att reaktionen tog fart igen i burken. Väsandet började höras igen. På med locket. Fyllde snabbt en hink med kallt vatten och så slängde jag i burken. När den legat i det kalla vattnet i 20 minuter väste det inte längre om den. Jag slängde burken i soptunnan men drabbades omedelbart av fantasier om att burken exploderar och antänder sopprummet. Att någon blir skadad. Kanske av explosionen. Ringde brandkåren. Fick rådet att gräva ner burken. Fyllde hinken med vatten. Plockade upp burken ur soporna och bar den i hinken till grönsakslandet som fick bli upplagsplats för miljöfarligt avfall en tid framåt.

Jag märker nu att jag inte berättat om reparationen som rubriken säger men det var en dålig rubrik.

850518

Startade relativt tidigt. Var helt själv när jag kom fram till Mälarbaden, en badplats utanför Torshälla. Det var en varm vårdag efter en lång och hård vinter. Björklöven var stora som en tumnagel. Jag hade tänkt att åka tvärs över Mälaren till Västerås. Mat hade jag med och gott om kläder. Däremot hade jag inte tagit med kompass eller karta. Jag hade inte ens tittat på kartan innan. Naturligtvis var jag inte helt bortkommen utan hade sett Västerås flera gånger från kajaken. När jag efteråt tittat på kartan har jag sett att vägen till Västerås består av öppna fjärdar. Blacken och Västeråsfjärden.

När jag la i kanoten gick jag med fötterna i vattnet. Väldigt kallt. På radio har de sagt att vattentemperaturen är onormalt låg för årstiden. Alldeles till höger när man åker ut från Mälarbaden ligger två öar med broar förbundna med land. Den yttersta ön heter, vad jag minns, Rocky Island. På vardera ön ligger ett stort trähus. Härifrån åkte företagsledarna då det begav sig med gemensam ångbåt till sina fabriker i Eskilstuna. Ett slags överklassens kollektivtrafik.

Jag följde inte land mot Torshällaån utan paddlade rakt över Mälaren och för nöjes skull in mellan några öar, där jag inte hittade vägen, utan åkte in i ett smalt vatten som inte ledde någonstans utan jag fick vända. Jag pratade lite i förbigående med en kvinna om att vädret var fint och våren kommit på riktigt. Straxt därefter hörde jag göken första gången det här året. När jag var på väg ut igen ur det som faktiskt liknade en å upptäckte jag alldeles framför kajaken en snok som simmade i vattnet. Jag bromsade allt vad jag kunde men körde rakt på snoken, som i sista stund drog ihop sig som en huggorm som ska hugga. Sen var ormen borta en stund. Antagligen dök den. Jag såg den ett kort ögonblick då den simmade in i vassen igen. Så här relativt tidigt finns det många fina platser att lägga till vid. Längre fram på året är de upptagna av andra. Varma semesterdagar är Mälaren nästan täckt av båtar i de här trakterna i varje fall. Jag hittade en fin ö där vegetationen påminde starkt om en förfallen park. Nästan enbart lövträd. Gamla knotiga, håliga, förvridna stammar, grova krypande rötter. Marken täckt av liljekonvaljer. I trädkronorna gröna fläckar av mistel. Här låg jag på rygg och tittade på bofinken som satt och kvittrade på en gren några meter från mig. En canadagås stod på stenarna vid stranden.

Inte alla fåglar mottog min närvaro med sådan tolerans. På långt håll såg jag huvudet på fiskgjusen titta över bokanten då jag kom paddlande. Fiskgjusarna i Mälaren verkar känsligare för störningar än de i Båven. Den här gjusen lyfte från boet mycket tidigt och jag fick ta en lång omväg. Gjusen kunde kanske tack vare att jag genast styrde utåt då den lättade hålla sig kvar svävande runt boet och avvärjde en snabb attack mot boet från en kråka som verkade ha lurpassat alldeles i närheten.

Det är bra att ha pengar med sig. Min vattenflaska - en gammal saftflaska - gick sönder och jag kunde inte köpa dricka i Västerås. Törst.

Västerås är en stad med liv. Särskilt från mälarsidan. Till vänster ett stort och jag menar STORT värmeverk måste det väl vara. En underlig byggnad som är ful men inte utan skönhet men ful. Sen följer på vänstra stranden hamnen med stora gasbehållare. En kran svänger sin väldiga gripklo ned i lastutrymmet på ett fartyg. Mullret då den släpper sin last hörs flera kilometer ut på fjärden. Seglen ligger på rad ifrån fjärden som om båtarna åkte på en väg. Rädda att segla ut på okända vatten. Rakt fram syns en stor badplats med en slottsliknande byggnad bakom gräsmattorna och något träd. Välkända silhuetter av domkyrkan och stadshuset. Från vattnet syns den världsliga maktens boning mer framträdande. Småbåtshamnen bakom en väldig pir. En uteservering med parasoller och mycket folk. Folk överallt. På promenad. Tittar på båtar. Vattenståndet är högt och går nästan över en pir som avskärmar en båtklubb och några turbåtar från vågorna. Här är arbetet i full gång med att ordna för sommarens sjöturer. Flera båtar står på land. Två unga flickor arbetar med en segelbåt i vattnet längst in. Jag lägger till bredvid båtar för turistturer bland vass och skräp. Några gubbar som självklart alltid samlas här och småpratar. Fritidsbåtägare i sina sämsta jeans. En yngling är här för att titta. Nyfikna smågrabbar far förbi mot nästa upptåg. Jag går bort till ån och tar en bild av stadshuset för att visa att jag varit här. Fast egentligen borde väl kanoten varit med på bilden. Nåja får väl ta en till då. På väg ut från stan tar jag en andra bild. Till höger om mig ligger en ångbåt. Det ryker ur skorstenen. På däcket står några människor och pratar. Längre bort åt höger ett industriområde. Rök stiger i en strimma snett upp mot himlen. Några diffusa rökmoln längre bort.

Hemvägen blir inte en odelat positiv upplevelse. Jag söker min väg tillbaka efter läsidan. Paddlar i skjortärmarna. Lugnt. Tittar och njuter. Det blir långt. En kort vila gör mycket. Sen kommer jag ut på Blacken. Det blåser. Kallt. Jag är törstig. Kramp i benen. Ont i ändan. Trött i musklerna och kall. Trots undertröja, skjorta, flytväst, Helly-Hansen-tröja, vindtät jacka, handskar, mössa, kapuschongen uppfälld och alla öppningar tillknäppta. Bara ögonen syns. Trots detta och att jag arbetar så att hjärtat slår bonk bonk bonk så fryser jag. Det är nog nära 20 grader varmt i skuggan i dag. Vattnet är kallt och det blåser. Vattnet är vindpiskat, grått som oslipat gjutjärn. Jag ser mej om och kan på en ö mot land se att jag rör mej framåt och inte bakåt. Tar sikte på närmsta ö och vacklar iland mycket trött. Efter att ha vilat kanske 15 minuter är det en bagatell att paddla den återstående sträckan. För en liten stund sen, före vilan, verkade det omöjligt, nu går det utan större ansträngning.'När jag kommer hem dricker jag lite men är inte särskilt törstig. äter lite men är inte särskilt hungrig. Mitt behov är ett varmt bad för att få upp kroppstemperaturen och så vila. Slutsatser lämnar jag åt var och en att dra. Klart var i alla fall att jag tummat på säkerheten på en rad punkter. Till och med på Mälaren kan det straffa sig.

Mitten - början av maj.

Premiärturen -85 hade fått vänta länge på grund av den sena våren. Det här året som förra året paddlade jag första gången i Eslilstuanån och ut i Hjälmaren till iskanten. I år lade jag i kanoten lite längre nedströms och fick alltså paddla längre. På vägen ut till Hjälmaren passerade jag en del öar. Jag valde en smal och grund väg mellan två öar. Passagen var inte längre än 25 meter. När jag paddlar in mellan öarna ser jag en stor fågel i en trätopp i passagens andra ände. Jag tänkte att det var en Häger och ägnade inte fågeln någon större uppmärksamhet. Plötsligt hoppar fågeln från grenen och ramlar med ett plask i vattnet framför mej. Huvudet dyker upp och driver runt ett tag i strömmen. Så kommer de stora vingarna upp och brer sig klumpigt ut över vattenytan. Så kämpar sig fågeln upp från vattnet med några vingslag och står sen med bara fötterna kvar i vattnet och försöker lätta. Nu ser jag att det är en fiskgjuse. Så dras den ner i vattnet igen av den jättestora fisk som måste sitta fast i gjusens klor. Bara huvudet sticker upp innan den ger upp bytet och lyfter ur vattnet. På såhär nära håll ser man fågelns storlek/storhet på ett annat sätt.

När jag denna gång kom ut på Hjälmaren låg grå isflak och flöt. Isen verkade mycket porös. Jag åkte genom den 1 dm tjocka isen och bröt av ett hörn av ett stort isflak. Mindre isflak lossnade hela tiden och följde med strömmen ett stycke ner i ån innan de löstes upp.

Tur i Båven med min son.

På eftersommaren -85 hade jag tillsammans med JanErik länge planerat en tur i någon skärgård och såg fram mot en fin helg helst i S:t Annas skärgård. JanErik backade ur i sista stund så jag tänkte att jag gör turen själv trots nackdelen med att vara ensam. Då sa Martin 〈11 år〉 att han kunde följa med. Det lät trevligt men då fick det bli en tur i Båven med canadensare i stället. Vi packade så halva övervåningen, i alla fall så att övre hallen blev helt full med grejor. Till slut blev det i alla fall bara 2 kollin - proffsigt. När vi skulle fästa canadensaren vid biltaket saknades en spännrem. Jäklar! Jag sprang runt och Annika sprang runt till grannarna för att samla ihop något att fixa det hela med. Det började bli bråttom eftersom Annika skulle på en kräftskiva efteråt och hon skulle skjutsa oss. Till slut hade vi fått ihop tillräckligt med spännremmar, klädstreck och gamla snören så att man kunde anta att kanoten satt betryggande fast hela vägen. Vi lunkade försiktigt iväg med bilen i 70 km/tim. Så småningom hängde klädstrecken och fladdrade mer och mer och när vi kom fram satt kanoten så löst på biltaket att den rörde på sig i kurvorna. Det började skymma då vi paddlade iväg från badplatsen vid Sibro. Annika körde hem bilen efter överenskommelse om att vi skulle bli upp-plockade på söndag kväll. Eftersom vi inte hade mycket tid på oss paddlade vi till den närmaste ön, Landholmen. Martin pekade genast på en bra plats att gå iland men jag fick min vilja fram så vi paddlade ett varv runt ön för att leta efter någon bättre landningsplats alltmedan mörkret föll. Martins ställe var det bästa men nu var det nästan kolmörkt. Vi hjälptes åt att resa tältet. Jag fixade i ordning tältet medan Martin ordnade en elektrisk eld - en ficklampa på en stång lyste på en eldstad. Innan vi lade oss käkade vi godis. Drack läsk och öl. Försökte göra en brasa av godispapperen men det ville sig inte. När vi vaknade var tältduken våt av nattens regn men det torkade snart. Jag lagade alldeles för mycket blåbärssoppa som jag fick slänga under en buske. Martin skulle skoja med mig. På en sida av ön fanns ett sandtag och väggarna var väl en 3 meter höga. Han hade tänkt ut det bra. Han skulle säga åt mig att komma och så skulle han springa i förväg och lägga sig på botten av sandtaget livlös. Nu bar sig det inte bättre än att han snubblade på vägen till sandtagets botten - Han hade så hög fart. När jag kom fram till kanten satt Martin där nere och sa aj mitt knä. Jag snubblade.

När vi packat allt paddlade vi efter sjöns östra strand. Följde strandens alla bukter. Paddlade innanför vassen och nära det lodrätt stupande berget. Det började blåsa alltmer och då vi rundade en udde fick vi några stora vågor. Vi gick iland på ett ganska omöjligt ställe bland en massa sten för att fika göra andra nödvändiga saker. Martin hittade en stor fjäder, antagligen efter en fiskgjuse. Den satte vi överst på packningen så att den skulle följa med hem. Så byggde han ett hus av stenar med tak av vass och mossa och med fönster av en glasbit från en trasig flaska. Vinden avtog igen och vi paddlade vidare efter kanten. Martin började tycka att vi inte skulle åka längre. Jag propsade på en bit till före middagen. Vi gick iland på en strandremsa och lagade mat, orienterade oss till var vi var och bestämde oss för att åka tillbaka en liten bit till Prästön där vi tog in kanoten i en vik intill några stenar utlagda i vattnet som brygga. Vid bryggan fanns en mycket bra eldstad där någon hade lagt stockar till sittplats. Martin gick efter stranden och kikade medan jag gav mej av på promenad runt ön för att se om där fanns något hus eller andra människor. Det känns bäst att vara själv. Det var en förvånansvärt stor ö. När jag började komma tillbaka till "vår" vik hörde jag Martin ropa på mej. Sen kommer jag inte i håg i vilken ordning vi gjorde saker men jag ska berätta hur vi tillbringade resten av dagen, och natten, på ön. Martin täljde en orm att ha som leksak. Vi gick tillsammans runt ön och blev överraskade av flygmyror. En bet mig på halsen - aj. Martin blev också biten. Vi kastade stenar i vattnet. "Så här låter det när Tarzan dyker". "Såhär låter det när Tarzans apa dyker". Osv.... Vi eldade hela dagen och släkte sedan med vatten i en plastpåse. Martin eldade snuskiga svampar. Fy vilken otäck rök. Vi fotograferade lite och Martin började tälja på en orm till. Vi tittade på ett kranium antagligen efter en grävling. Martin paddlade lite i viken. Tillsammans paddlade vi till ett ställe där Martin plockade upp musslor som vi tog hem till bryggan. Martin hittade en jättestor dykarbagge. Vi gick och lade oss tidigt för att vila och sova lite men efter några timmar vi pigga igen. Då paddlade vi i natten runt en ö i närheten. Mitt i sjön var det väldigt grunt. Här växte vass. Båven låg stilla och tyst. Då vi rundade ön skrämde vi en häger som satt och sov på stranden och hägern skrämde oss. På morgonen vaknade jag tidigt och satt länge och tittade ut i dimman på två lommar som simmade en bit ut i vattnet. Öarna runt om var gömda i dimman. Stundtals kunde jag ana himlens blå ovanför. Jag badade när vi rivit tältet trots att Martin hittat blodiglar vid stranden. Vi gav oss av mot Vibyholm och paddlade på den andra, västra, sidan av Djurön. Alltmer motvind. Jag har aldrig paddlat med någon som paddlar så bra som Martin gör när det verkligen behövs. Kabrang. "Vad var det där - åska?", sa Martin. "Nä det är väl någon som sprängde." Kabrangkakrasch. "Det är åska." "Nä", sa jag. "Det är någon som spränger". Mullemullemuller - mullbrang. "Oj vilken åskskräll." "Vi håller oss efter stranden." Åskan tilltog och vi började räkna för att se om den kom mot oss, men den höll sig på betryggande avstånd. Då de första regndropparna föll var det matdags. Vi gick iland och tog på oss regnkläder. Det kändes som att närsomhelst bryter ovädret löst. Åskknallarnas styrka tilltog fast åskan kom inte närmare. Trots att vi räknade till 10 - 15 vibrerade marken. När vi ätit klart slutade åskan och regnet. Vi paddlade sista biten mot Sibro. Kom dit mycket för tidigt. Satt på en bänk vid badet och åt upp det sista av chokladen. När chokladkakan var slut kom Annika med en korg öl,saft och godis - "Om ni är hungriga." Omtänksamt. Då vi skulle lyfta upp canadensaren ur vattnet upptäckte vi en groda som stack fram huvudet ur luftfickan längst bak. Efter många försök att lura ut grodan ur sitt gömställe lyckades vi genom att hastigt lyfta aktern så att spillvattnet fick med sig grodan ut i båten. Så var det väl inget mer att berätta.

SLUT!